Sommar, flyt i pågående projekt, killarna hemma, hästens sparkskada äntligen läkt, osv... Och ändå känner jag mej så låg? Kanske har det med månaden att göra? Månaden som betyder 8år sedan jag och mitt livs stora kärlek först fick kontakt. Månaden som innebar en magisk nystart för oss för 3år sedan. Månaden som denne kärlek för 2år sedan äntligen började visa för omgivningen att vi dejtade. Och månaden som samma år slutade totalt upp-och-ner efter att denne man bedyrade hur mycket han älskade mej och aldrig, aldrig ville förlora mej och det vi hade, men ändå valde att lämna mej för ett gammalt ex som han fått för sej fött hans barn utan hans vetskap och för att han skulle ha blivit erbjuden "ekonomisk trygghet". Alltså allvarligt??? Händer sånt i verkligheten? (Och näe, det var inte hans dotter, vilket jag kunde berättat för honom eftersom han tydligen är totalt okunnig om genetik.)
För ett par veckor sen ringde han som vanligt på fyllan och sa att han saknade mej. Gång på gång hörde han av sej och var otroligt pratsjuk. Och kärlekskrank! För som vanligt när han hällt i sej lite öl är jag "Den enda" för honom och sen hör man inte ett knyst från honom förrän han antingen är full nästa gång eller behöver något av mej. Samtidigt finns han aldrig tillgänglig när jag behöver honom och gillar tydligen varken bilder på mej, bilder jag tar eller annat jag gör, så vad är det egentligen som är så bra?
Nu har jag sörjt honom i 2 jävla år och det gör fortfarande lika ont. Ska det verkligen behöva vara så? Och varför slutar jag aldrig hoppas och tror på det han säger på fyllan? Han hör ju ändå aldrig av sej sen som han lovar! Om han inte behöver min hjälp eller är full vill säga... Blääääää!!!
..X..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar