Några tunga veckor...

Kan ju inte direkt påstå att jag haft mycket som varit positivt omkring mej dom senaste veckorna, men allt brukar ju ljusna så småningom...

Först hade jag redan galet mycket att göra, i och med att slutprojetet för marknadsföringskursen var i sluttampen. Det hjälpte ju inte till att vi alla i gruppen jobbade i olika operativsystem etc, vilket strulade då materialet skickades emellan oss. Själv sparar jag alltid saker i versioner som dom flesta kan få upp på sina datorer, men tyvärr tänker inte alla så. Dessutom hade vi olika sätt att se på själva uppgiften och eftersom deadlinen var det absolut viktigaste valde jag att köpa akademiker-typen i gruppens idé om hur det skulle göras. Resultat: en alldeles för lång och omständig rapport, men väldigt genomarbetad.

Redan i början av dessa hetsiga veckor bröt såklart basketsonen ett finger! En hel dag på akuten, då sonen inte fick äta pga att dom inte visste om det skulle bli operation. Sent på kvällen insåg dom att specialisterna gått hem och gipsade - så länge. Klockan var då 9 på kvällen och vi fick instruktion om att ingen mat eller dryck efter midnatt och tillbaks igen 0730. Bara nån timme på sej att äta alltså!

Samma kväll fick jag veta att min mamma fått besked om att hon har bröstcancer. Suck... Räcker det inte som det är redan, tänkte jag. Min stackars mamma lät förståeligt väldigt orolig. Det hjälper inte att veta att statistiken för just bröstcancer är positiv när man själv drabbats. Framför allt inte om man haft en massa diffusa symtom en längre tid. Och dessutom har två väninnor som dött av just bröstcancer denna vinter. Fan...

Väl tillbaks hos specialisten nästa morgon gick det i alla fall hyfsat fort. Dom tyckte inte det behövdes nån operation, utan gipsade bara om - från fingertopparna nästan ner till armbågen. För ett lillfinger??? Hm...

Sen var det dags för själva presentationen av marknadsföringsprojektet och där hade jag tagit på mej att styra upp den och göra powerpointen. Upplägget blev kanon. Powerpointen var jätteproffsig enligt alla. Dock höll såklart inte akademiker-typen tiden hon hade på sej att prata, så det blev lite för långt mot tiden vi hade på oss - trots att vi andra försökte korta av för att lindra övertiden. Men, men... I det stora hela en succé! :)

Dagen efter blev vi tvungna att åka tillbaka till sjukhuset. Gipset var för stort och sonen kunde vicka på både fingrar och handled, varpå han såklart lyckats spräcka gipset. Som tur var är dom väldigt smidiga på sjukhuset här och lyckades klämma in en tid, så att jag kunde ta det direkt efter den dagens föreläsning. Han fick nu ett gips med betydligt bättre passform. Märkligt att det alltid blir bra när läkaren är med och tittar på...

Då hade jag opponeringen kvar. En annan grupps rapport skulle gås igenom och granskas kritiskt och vår grupp skulle innan nästa dag sammanställa det vi kommit fram till i en A4. Skitjobbigt, för gruppen vi skulle bedöma verkade inte riktigt förstått syftet med dom olika analyserna och man vill gärna hitta det som är positivt också. Men vi fick i alla fall ihop det och själva opponeringen gick bra.

På kvällen var jag helt slut. Och skulle ha sluttenta dagen efter??? Det var bara att inse - jag kommer inte hinna! Bestämde mej för att skjuta på den till omtentatillfället, för att ha en chans att göra bra ifrån mej. Skulle kännas så snopet att bara få ett G bara för att man inte ens hunnit titta igenom all fakta, när både kursuppgifter gått så bra och framför allt vårt projekt varit så lovordat. Nä, det får bli maj-tentan istället!

Min bror ringde när jag höll på med middagen, så jag bad att få ringa upp. Trött som jag var glömde jag dock bort det och gick och la mej istället...

Nästa morgon hade jag ett antal missade samtal från honom och ett från min mamma. Försökte ringa min bror, men han var upptagen och bad att få ringa tillbaka. Under tiden pratade jag med min mamma och fick veta att min faster dött kvällen innan, dvs straxt innan min bror försökt ringa mej. Men... Hon som skulle komma hit snart igen??? Blev helt klart en rejäl chock! Hon har alltid funnits i min närmaste familj, även fast hon sen många år tillbaka bott i USA.

Under hela denna resa har jag såklart känt stort behov av min bästa vän, men han har tyvärr inte varit så stort stöd. Han är istället bara ytterligare ett av mina orosmoln just nu, då han tycks sugas allt längre in i konspirationsteoretikernas galenskap. Fan... Jag lyckades lura hit honom på middag en kväll, men när jag inte ville hålla med om galenskapen blev han såklart sur... Fan, fan, fan...

Så många tårar som jag fällt dessa veckor trodde jag inte fanns. Och vad kommer härnäst undrar jag nu?


..X..